Själviska insatser

Fick ett meddelande på min Google+ vägg från Charlotte Rudenstam som ville visa mig sin nyskrivna veckokrönika om klimatfrågornas etik. Eftersom jag vet att hon brukar skriva klokt och bra så tittade jag dit och fick läsa ett intressant blogginlägg med kloka åsikter och fördjupningsmöjligheter. Och precis som Charlotte så är jag med i Föräldravrålet då jag inte tycker det är varken etiskt eller moraliskt att lägga en ökande klimatskuld i knäet på våra barn.


Men vad är det då som gör att alla inte tycker så eller att det tar sådan tid att förändra samhället i en hållbar riktning?

Jag tror det beror på att man ser sig själv ha väldigt liten påverkan på den stora helheten och visst kan det vara som Thomas Sterner skriver i DN angående IPCCs tredje rapport nyligen att det vi gör här i Sverige mest tjänar som exempel i det stora hela. Men det är ett viktigt exempel att visa fram för resten av världen i allmänhet och för de länder som är på väg mot vår levnadsstandard i synnerhet.
Kan vi visa att det går att leva miljövänligt och hållbart med schysst levnadsstandard så kommer andra inte att protestera lika mycket vid klimatförhandlingar m.m. Det är ju oftast detta som gör att överenskommelser inte nås.
Sedan är det ju frågan om att de personer och företag som satsas pengar m.m. på att tillgodose dagens behov ofta är motståndare till att dessa behov förändras.

Utifrån detta resonemang tror jag att den enskilda känner sig förvirrad och kanske känner en hopplöshet så när larmen om de giftiga bananerna och köttets påverkan på kroppen m.m. kom nyligen så var det lättare att ta till sig då det handlar om den egna kroppen och visar på att man kan påverka hur man själv mår. Det blir då synligt och konkret på ett väldigt verkligt sätt. Får hoppas utvecklingen med ekologisk mat fortsätter utan hinder för jag vill inte att framtida generationer ska behöva hitta en planet B.

Jag kommer fortsätta #prataomklimatet och vrålar för såväl mina som andras barn och framtida generationer!
/Palle